Från och med nu ska jag börja om mitt liv! 

Jag tänker behandla mina "vänner" så som dom behandlar mig, kommer sluta ta all skit från allt och alla. För kan de inte ta att jag mår dåligt, då tänker inte jag ta att dem mår dåligt! 

Jag kommer sluta vara den som tar upp kontakten först, typ skriver/ringer och frågar hur han/hon mår osv. 

Är trött på att leva sånt här liv nu!! 

Imorgon händer det som jag har väntat och längtat efter nu i flera veckor, vet inte hur länge :P hihi. 

Det kommer bli så mysssssigt =)  Men undra vad vi kommer göra ? :P Haha. 

Idag skrev min kompis att hennes kusin ville snacka med mig, och reda ut de som hänt osv. För att hon inte orkar med nå tjaffs. Förstår inte riktigt vad det är hon vill snacka om, för vad jag vet så har vi inget att reda ut, och vi har inget tjaffs emellan oss :S haha. Det ska bli kul att höra vad hon har att "reda ut" :P 

Nu börjar jag faktiskt bli ganska trött på mitt liv, igen!

Vad jag än gör/säger så blir allt bara fel!

Blir så trött på människor som inte kan prata för sig själv, utan måste ta sin pojkvän som ska prata för sig! Hallå, om man är vuxen människa och har fått höra vad den har gjort för fel, VARFÖR kan man inte ställa sig och prata  om de själv då?!

Jag förstår inte varför?!

Det känns som jag förstört min allra bästa killkompis liv också =/ Men enligt han så är det inte mitt fel att det blivit som de har blivit för han.

Sen förstår jag inte varför människor som står mig nära, bara blir sur på mig och inte försöker hjälpa mig att komma på fötterna igen! Det hjälper ju inte att dem startar massa konflikter, för just nu klarar jag inte av de. För jag kan tyvärr inte tänka på vad jag säger nu, om jag blir irreterad,ledsen eller arg.

Men jag vet, att dem som verkligen ställer upp för mig och känner mig oavsätt hur bra/dåligt jag mår, dem finns alltid där. Blir inte sura/arga på mig nu när jag mår så dåligt.

Undra om min panikångest är på väg tillbaka igen :(

Stod och jobbade idag på matchen, i mitten av tredje perioden så fick jag krampor i bröstkorgen ( kunde inte stå), fick gå åt sidan och sätta mig, sen så blev de bara värre och värre, började bli svimfärdig och började kallsvettas, sen när det var straffarna så var det precis som hela omgivningen försvann, jag kände mig helt "borta". Det var så jävla läskigt.

Undra vad man ska göra åt saken?!

Blir så ledsen också att ingen tar en på allvar när man sitter där och bara stirrar in i väggen och är helt borta med såna smärtor i bröstet! menmen, det är väl min rena tur.

Sen vill jag bara säga att jag längtar som en GRIS till på onsdag =) Wiiiie, inte många dagar kvar.

Idag har inte varit den bästa dagen i mitt liv precis =/

Fast den har ju ändå varit ganska lik de andra dagarna...

Först så fick jag igår reda på en väldigt tråkig/rolig nyhet, beror på hur man ser de. Men det tråkiga va att man fick reda på de via andra och inte från den personen som det gällde, men sen visa de sig att allt inte ens var sant. Vilka vänner man har asså!! Suck..

Idag har man inte heller fått reda på så roliga saker, trodde inte det var sant. Menmen, sånt som händer. Inget man tyvärr kan hjälpa, man kan ju inte styra sina känslor riktigt!!

Aja, tror jag ska typ försvinna från denna värld snart faktiskt, kommer aldrig bli älskad för den jag är igen! Jag hade ett jätte bra förhållande förut, men sen brast de pga av min då varande svärmor! Men sen om man tänker efter så var kanske inte det de bästa förhållande jag hade iallafall, allt som jag fick vara med om i de! Det är det ingen som vet!!

Varför måste man vara världens smalaste för att bli älskad och accepterad här i Sverige?! Varför får man inte vara tjock och ändå bli accepterad och älskad?! Dem frågorna har jag alltid stället mig, men det kanske är för att jag inte är den smala, snygga,sexiga människan som blir älskad och accepterad!!

Men tyvärr är Sverige så, och det är väl bara att köpa de!!

Jag är inne i sista året nu, har bara en jävla termin kvar. Men är så jävla skoltrött och har så mycket att göra. Jag vet inte hur jag ska klara detta sista året :(

Men jag har nästan bara mig själv att skylla på att jag har så mycket att göra. Det är efter min jävla deprition som jag gick igenom i ett helt halv år, jag orkade ingenting, pratade inte med någon. Jag låst totalt in mig. ( Jag vet att det var fel )

Och nu när jag ser framåt om hur jävla mycket jag har att göra, så känns det som att jag är där igen. Jag tror jag skulle behöva någon igen som var där och peppade mig, nästan tvingade mig till skolan! Men nu har jag ju inte de :( Så snart är jag där igen....

Snälla någon, HJÄLP MIG!! Jag är villig till all hjälp jag kan få!!

Jag vet inte riktigt vart mitt liv är på väg just nu. Allt känns så meningslöst, allt jag gör eller säger blir typ fel känns de som =/

Det känns som att jag inte har något mer att leva för, fast innerst inne så vet jag att jag har det. För jag har ju familjen och släkten och några få kompisar som älskar mig för den jag är, och inte begär att man måste ändra på sig bara för att man ska bli älskad och accepterad av dom!

Men efter allt som hänt de senaste året, så har det bara skitit sig i mitt liv. Jag kanske skulle behöva nån som kanske förstod mig eller bara nån som kunde ringa och säga god natt, eller bara ringa och fråga hur jag egentligen mår! Men inte ens de har jag längre :(

Det har hänt så mycket detta året som varit, man kan inte ens räkna de på två händer alla saker, tycker inte att jag är värd något mer skit faktiskt ( om jag ska tänka lite positivt ), tycker jag är värd något bra och något minnesvärt nu!